samtidigt första gången

Jag kommer inte ur lägenheten. Jag vill men kan inte. Det är en gränskopa utanför mitt fönster. Ett av fönstrena har neddragna persienner. Det är för att ingen från huset snett mittemot ska se hur futtigt mitt liv är.
Bara att jag väljer detta som en ventil ut ur det futtiga livet visar exakt hur futtigt det är.
Jag vet inte vad jag är intresserad av att göra. Det är svårt att koncentrera sig. Sen jag klev upp för fem timmar sen har jag lyckats äta två smörgåsar, ett äpple inklusive klistermärket eftersom det inte gick att få bort, tillfredställt mig själv, beställt tågbiljetter till Småland för ett jobb i mitten på mars, läst en morgontidning, våttorkat intill väggarna i vardagsrummet och lyssnat på musik. Hela tiden har grävskopan grävt i bakrunden.
Våttorka har jag börjat med sen personen som städar trapphuset gav mig råd om det. Tydligen är det mer effektivt än att dammsuga och drar dessutom mindre energi. Det möjligt att man dessutom får mer motion av att krypa omkring på alla fyra än att bara skjuta ett dammsugarmunstycke fram och åter över golv och mattor.

Jag håller på att försöka avsluta en bok. det är vidrigt. Ibland går det över en vecka innan jag öppnar dokumentet. Som om det vore ett cancerbesked. Jag vet att jag har cancer men vill inte höra det från en läkare.

Det är svårt att föreställa sig hur det kan hända något annat någon annanstans på jorden när det enda som händer i den här världen handlar om våttorkning och en grävskopa.

Jag drömde att stod vid ett fönster i en tidigare lägenhet jag levt i i Vasastan i början av 90-talet. Jag åkte lyftkran dit. Det var varmt. Vid Odenplan fanns ett cementbad som var skabbigt och med tömd bassäng. Det växte ogräs i hörnen på bassängbotten.
Ett av mina barn såg äldre ut än det är i verkligheten. Det enda som fanns i lägenheten var det skrivbord som står i min nuvarande bostad.

Det sägs att sakerna man omger sig med är en viktig del av ens identitet. Det finns inget av det jag har omkring mig som inte omedelbart skulle kunna kasseras. Det skulle såklart kännas mycket märkligt att sitta bara på golvet i lägenheten, men frågan är om man skulle må annorlunda. Om ens liv skulle vara annorlunda.

Jag har inte så många vänner. Oftast är det jag som hör av mig. Ibland vågar jag inte vänta på att större delen av bekantskapskretsen ska höra av sig utan ringer dem. När jag lagt på luren eller skickat ett mail infinner sig känslan av att jag sålt nåt. Att jag sålt mig själv, rätat ut omslagspappret, och sålt in umgänget med mig.

Det finns ett uttryck som jag hört ofta de senaste året.
Skaffa ett liv. Oftast har kommentaren haft en mycket negativ klang plus efterföljts av en svordom.
Skaffa ett liv, för fan/för helvete!

Hur skaffar man ett liv?
Jag ska försöka och dokumentera hur det går. Klockan 14.45 lämnar jag lägenheten för att träna. Så att kroppen får mer rörelse idag än bara våttorkning. Jag lämnade med flit en plats där det inte våttorkades. Jag tycker inte om att avsluta saker.