samtidigt tredje gången

Vaknade halv fem i morse av en dröm helt i David Lynchs anda. Jag minns ingenting av den mer än att känslan var huller om buller plus att jag befann mig i lägenheten på Skeppargatan där jag växte upp. Det fanns fullt av saker där. Det verkade som om de sakerna var allt som nånsin passerat mina händer. Hela saker, trasiga saker, saker jag inte visste vad de var till för.
Fick ingen känsla av att jag hittade något som jag jag faktsikt behövde.
Jag sträckte mig efter min tjej. Hon är lättväckt. Hon kommer närmare mig, smeker mig där hennes hand just kommer åt och somanr in igen efter några sekunder.
Jag var tacksam. Låg och tänkte på bra jag har det. Att jag lever med mindre hemligheter än nånsin tidigare.
Och hur det är möjligt att älska och lita på någon.
Men det är en lång startsträcka. Fortfarande. Sveket och frånvaron lurar ständigt som en tropisk storm vilken närsomhelst kan bryta ut och skölja det nya minnet från allt det hört och sett och upplevt på nytt.
Det gäller att veta att sannolikheten är mikroskpoisk

Om en stund ska jag in till stan för att klippa mig tillsammans med mina barn. Vi ser ut som tre apor. Långhåriga men ganska snygga ändå.
Sen träffa en gammal vän, till och med förälskelse, och få en protion av hennes liv och hur det sett ut sen vi pratades vid senast för snart 20 år sen.
Det ska bli intressant. De flesta möten är det när man lyssnar på den som talar rakt ut. Framåt 21.30 blir det kanske en casting för ett jobb i Polen på Alla Hjärtan.
Det skymmer. Jag har sett Syriana, en bra och komplicerad film och läst I huvet på John McEnroe.

Att fylla rollen nån annan har skapat. Hur många av oss har inte det problemet.