samtidigt femte gången

En vacker dag på många sätt. De flesta sätt faktiskt.
Jag har varit tillsammans med min tjej och mina barn nästan hela dagen. Vi har haft det roligt och mysigt och varit nära varandra. Allt annat skalas bort. All oro för saker som inte finns där men som man vanligtvis går omkring med och vilka suger energi ur ensamhet.
Att verkligen inte bry sig om nånting annat än det som är precis just nu och de människor som ingår i detta nu.
Det är så lätt att säga det. Men det är svårt att jonglera med tankar som dyker upp, nästan tränger sig på och de associationer de sätter igång.
Vi talade om ljus och hur det öppnar upp ansiktet, andningen och mottagligheten. Hur ljudet gör att man ser och hör bättre.
Innan middagen såg vi Masjävlar. Vi satt i soffan alla fyra. Bra film som väckte många jobbiga känslor.
Min tjej grät och jag grät.
Går det att se den utan få ont, utan att det bubblar upp avbrott och uppbrott inom familj, alla trådar som aldrig knyts samman. Saker man aldrig talar om och just därför aldrig kan komma vara varandra nära igen. Tiden går. Man vänjer sig vid att man bara kan tala i ett tonläge som sätter hinder för att tala på riktigt.
Det är en kamp att slita sig bort från de känslorna från den gamla familjen, i vilken man vuxit upp med och i, och inte låta dem färga grunden till den nya familjen, ens egen familj.
Ens gamla blod blir allt mer främmande. Och ändå vill man att det ska bli bra igen. Bli ljust igen.
Man vill det när man är ensam och tänker på det.
Så fort man befinner sig tillsammans i samma rum försvinner längtan, garden höjs och tonläget sätter upp hinder redan vid hej.
Dagens skönhet påminde om det. Hur lätt det kan vara att vilja trivas och inte försvara sig emot det.