samtidigt sjätte gången

Underliga drömmar när man sover ryckigt eller är förkyld och luftvägarna ändrar riktning. När man sover på vänster sida öppnar sig höger näsborre och då man vänder sig om förflyttas långsamt luftvägen till vänster näsborre.
Det är mitt emellan dessa luftvägsändringar som drömmen blir marig.
I någon sekund kan man inte andas ordentligt.
I morse, innan solen gick upp, drömde jag om en gles skog där inga träd bar löv. Jag hade fixerat mig vid att träden inte stod på det sätt jag önskade. Att de inte stod på det sätt jag mindes dem. De stod fel. Jag hade inte den vyn mellan dem för att det skulle kännas tryggt.
Jag vände mig bort som i en räkning till 10 i kurragömma och såg efter igen om träden förflyttats än mer. Det hade de.
Känslan var att jag inte visste hur mycket man kan lita på minnen, hur saker och ting verkligen förhöll sig på den tiden då man upplevde dem..
Speciellt märkligt blir det då träden symboliserar något som anses vara ganska fast och oföränderligt, förutom årstidernas påverkan.
Träden står ju där de står.
Den andra känslan det väckte var inställsamhet. Att försöka dölja den extrema osäkerhet flyende minnen skapar. Att låtsas att man gillar läget trots att man är ensam och fullständigt utlämnad i ett främmande landskap.
Inställsamheten går ut på en vädjan att inte bli skadad.
Träden var döda men flyttade sig ändå och såg ut att ha stått på ett och samma ställe på vilken de slagit rot. Löven på marken låg oförändrat kvar.

I ett senare i drömmen skede satt jag i en full t-banevagn och vägrade resa mig för äldre och handikappade. Något jag är uppfostrad att göra. Något som gör att det kryper i mig och gör det svårt att hålla tyst, eller i alla fall med odiskret minspel påkalla den oartiges uppmärksamhet då han eller hon sitter kvar i stället för att lämna plats.
Jag hade ont i magen och det hettade i ansiktet av alla människors dömande att jag uppträdde olämpligt och oegoistiskt.

Min äldsta son var på väg uppför trappan. Jag stod gömd bakom en bokhylla med en stekpanna i trä vilken jag skulle slå till honom i huvet med. Han upptäckte mig och undrade varför jag stod med höjd arm med en träpanna i handen.
Hans ansiktsuttryck visade på uppriktig förvåning.
Jag slog honom löst i huvet och han sa "aj".

Drömmar i vilka man gör sina barn illa säger nåt om ens barndom, tror jag.
Det gäller bara att veta var man ska leta. Vilken känska man ska följa.
Den första, den som känns ärligast och först.
Jag är lättad över att mina söner inte har det i sin blick - beredda på svek och smärta.

samtidigt femte gången

En vacker dag på många sätt. De flesta sätt faktiskt.
Jag har varit tillsammans med min tjej och mina barn nästan hela dagen. Vi har haft det roligt och mysigt och varit nära varandra. Allt annat skalas bort. All oro för saker som inte finns där men som man vanligtvis går omkring med och vilka suger energi ur ensamhet.
Att verkligen inte bry sig om nånting annat än det som är precis just nu och de människor som ingår i detta nu.
Det är så lätt att säga det. Men det är svårt att jonglera med tankar som dyker upp, nästan tränger sig på och de associationer de sätter igång.
Vi talade om ljus och hur det öppnar upp ansiktet, andningen och mottagligheten. Hur ljudet gör att man ser och hör bättre.
Innan middagen såg vi Masjävlar. Vi satt i soffan alla fyra. Bra film som väckte många jobbiga känslor.
Min tjej grät och jag grät.
Går det att se den utan få ont, utan att det bubblar upp avbrott och uppbrott inom familj, alla trådar som aldrig knyts samman. Saker man aldrig talar om och just därför aldrig kan komma vara varandra nära igen. Tiden går. Man vänjer sig vid att man bara kan tala i ett tonläge som sätter hinder för att tala på riktigt.
Det är en kamp att slita sig bort från de känslorna från den gamla familjen, i vilken man vuxit upp med och i, och inte låta dem färga grunden till den nya familjen, ens egen familj.
Ens gamla blod blir allt mer främmande. Och ändå vill man att det ska bli bra igen. Bli ljust igen.
Man vill det när man är ensam och tänker på det.
Så fort man befinner sig tillsammans i samma rum försvinner längtan, garden höjs och tonläget sätter upp hinder redan vid hej.
Dagens skönhet påminde om det. Hur lätt det kan vara att vilja trivas och inte försvara sig emot det.

samtidigt fjärde gången

Det är intressant vilka rum som öppnas i minnet med hjälp av annan persons närvaro.
Min gamla vän fick tankebanorna att söka upp platser de glömt av. Som en inre orientering.
Det handlade inte så mycket om vad hon och jag hade upplevt, mer att hon vred om nycklar till glömda dörrar.
Att ses som två vuxna och det enda man har gemensamt är ett närmast historiskt sommarjobb med en klassiker till ungdomsfilm med påföljande mysig relation vilken efter ett par år rann ut i sanden.
Lika delar nöje att ta del av hennes liv men kanske med övervikt att få reda på sitt eget tidigare med hjälp av en nygammal kompassnål.
Ett tag kändes det som om vi var tvungna att ligga med varandra, för att vi borde, med tanke på hur det såg ut för 20 år sen och för att vi inte gjorde det då. Att vi något sätt är skyldiga varandra det. Nu är vi vuxna och erkänn att du tänkt på det och fantiserat om det. Hur kommer det att se ut när vi ses igen.
Man kan få för sig det att cirkeln sluts och man ingår i nåt slags förbund som ska vara livet ut.
Jag tror inte det. Jag tror att det skulle bli helt tvärtom. Det skulle bara påbörja något man inte vill vara i.
De flesta fantasier av den här sorten mår väldigt bra av att vara kvar i pojkrummet.

samtidigt tredje gången

Vaknade halv fem i morse av en dröm helt i David Lynchs anda. Jag minns ingenting av den mer än att känslan var huller om buller plus att jag befann mig i lägenheten på Skeppargatan där jag växte upp. Det fanns fullt av saker där. Det verkade som om de sakerna var allt som nånsin passerat mina händer. Hela saker, trasiga saker, saker jag inte visste vad de var till för.
Fick ingen känsla av att jag hittade något som jag jag faktsikt behövde.
Jag sträckte mig efter min tjej. Hon är lättväckt. Hon kommer närmare mig, smeker mig där hennes hand just kommer åt och somanr in igen efter några sekunder.
Jag var tacksam. Låg och tänkte på bra jag har det. Att jag lever med mindre hemligheter än nånsin tidigare.
Och hur det är möjligt att älska och lita på någon.
Men det är en lång startsträcka. Fortfarande. Sveket och frånvaron lurar ständigt som en tropisk storm vilken närsomhelst kan bryta ut och skölja det nya minnet från allt det hört och sett och upplevt på nytt.
Det gäller att veta att sannolikheten är mikroskpoisk

Om en stund ska jag in till stan för att klippa mig tillsammans med mina barn. Vi ser ut som tre apor. Långhåriga men ganska snygga ändå.
Sen träffa en gammal vän, till och med förälskelse, och få en protion av hennes liv och hur det sett ut sen vi pratades vid senast för snart 20 år sen.
Det ska bli intressant. De flesta möten är det när man lyssnar på den som talar rakt ut. Framåt 21.30 blir det kanske en casting för ett jobb i Polen på Alla Hjärtan.
Det skymmer. Jag har sett Syriana, en bra och komplicerad film och läst I huvet på John McEnroe.

Att fylla rollen nån annan har skapat. Hur många av oss har inte det problemet.

samtidigt andra gången

Nej, vet du vad det var.
Jag hade legat skumt i morse, sen de där grävskoporna satte igång lika punkligt som vanligt, och legat snett.
När jag kom in på squashbanan i eftermiddags kändes det som om nån drog i senorna på höger sida om halsen. Vart bollen än tog vägen ville huvet till höger.
Och killen jag spelade med, och som jag vanligtvis alltid mosar med 3-0, eller 3-1, spelade som om han var med i finalen i Cairo Open. Jag svettades som doppet i grytan och ville springa höger hela tiden.
Han hade dessutom just kommit hem från sin toksemester i Mexico, vilken han skrattande kunnat betala på grund av att han vann 2 miljoner på trav sent i höstas.

Och där dök jag upp med sendrag i halsen och på dåligt humör över att jag inte ådstakommit ett dugg under det senaste dygnet.
Jag måste verkligen skaffa mig ett liv. Var gör man det.

Jag har en så otroligt cool flickvän. Hon är helt underbar på alla sätt jag kan räkna upp. Det låter nästan overkligt för att vara sant. Nånting gör jag ju uppenbarligen rätt. Frågan är bara vad. I kväll var det vinägerkyckling med vitlök och timjan.
Att säga att det är tur vore ju lite väl kokett.
Däremot var det tur att vi stötte på varandra då vi stötte på varandra.

Jag var medbjuden på restaurang i kväll men struntade i det. Jag ville vara hemma med min tjej och laga mat till henne.
Jag hoppas att vi flyttar ihop. Första gången för mig. Det kanske låter märkligt i de flestas öron, men det är första gången på riktigt. Då jag verkligen vill och på riktigt. Tidigare har det varit borde, måste och testa.
Vi har varit kära i varandra i snart två år. Hon är en sån bra människa. Så prestigelös och kärleksfull. Även när hon är arg blir hon aldrig hotfull eller dömande.

I morgon fyller en av mina närmaste vänner 30 år och vi hörs inte sen strax före jul. Jag vet uppriktigt sagt inte vad som har hänt. Han har fått mig att tänka så mycket på det egna beteendet, lärt mig så mycket beträffande tänket kring människors undre strömningar. Men när det blev för känsligt och för nära, blev han plötsligt otydlig och ville ha tid för sig själv.
Det känns konstigt. Man är inte två om en paus om en person ber om den och bakar liksom in den andre som om det varit något man kommit överens om.
Att skapa distans är den effektivaste formen av makt.

Människor är människor. Och det är trots, eller kanske just på grund av, prövningar rätt härligt ändå. Tidigare i kväll fick jag ett fint mail ifrån en person jag inte hört av på länge.
Det är som stjärnorna på himlen. Ibland är man nära och lyser starkt, ibland längre ifrån, svagt skimrande.
Andas in. Andas ut.
Morgondagen har ingen ännu upplevt, hur mycket vi än vet.

samtidigt första gången

Jag kommer inte ur lägenheten. Jag vill men kan inte. Det är en gränskopa utanför mitt fönster. Ett av fönstrena har neddragna persienner. Det är för att ingen från huset snett mittemot ska se hur futtigt mitt liv är.
Bara att jag väljer detta som en ventil ut ur det futtiga livet visar exakt hur futtigt det är.
Jag vet inte vad jag är intresserad av att göra. Det är svårt att koncentrera sig. Sen jag klev upp för fem timmar sen har jag lyckats äta två smörgåsar, ett äpple inklusive klistermärket eftersom det inte gick att få bort, tillfredställt mig själv, beställt tågbiljetter till Småland för ett jobb i mitten på mars, läst en morgontidning, våttorkat intill väggarna i vardagsrummet och lyssnat på musik. Hela tiden har grävskopan grävt i bakrunden.
Våttorka har jag börjat med sen personen som städar trapphuset gav mig råd om det. Tydligen är det mer effektivt än att dammsuga och drar dessutom mindre energi. Det möjligt att man dessutom får mer motion av att krypa omkring på alla fyra än att bara skjuta ett dammsugarmunstycke fram och åter över golv och mattor.

Jag håller på att försöka avsluta en bok. det är vidrigt. Ibland går det över en vecka innan jag öppnar dokumentet. Som om det vore ett cancerbesked. Jag vet att jag har cancer men vill inte höra det från en läkare.

Det är svårt att föreställa sig hur det kan hända något annat någon annanstans på jorden när det enda som händer i den här världen handlar om våttorkning och en grävskopa.

Jag drömde att stod vid ett fönster i en tidigare lägenhet jag levt i i Vasastan i början av 90-talet. Jag åkte lyftkran dit. Det var varmt. Vid Odenplan fanns ett cementbad som var skabbigt och med tömd bassäng. Det växte ogräs i hörnen på bassängbotten.
Ett av mina barn såg äldre ut än det är i verkligheten. Det enda som fanns i lägenheten var det skrivbord som står i min nuvarande bostad.

Det sägs att sakerna man omger sig med är en viktig del av ens identitet. Det finns inget av det jag har omkring mig som inte omedelbart skulle kunna kasseras. Det skulle såklart kännas mycket märkligt att sitta bara på golvet i lägenheten, men frågan är om man skulle må annorlunda. Om ens liv skulle vara annorlunda.

Jag har inte så många vänner. Oftast är det jag som hör av mig. Ibland vågar jag inte vänta på att större delen av bekantskapskretsen ska höra av sig utan ringer dem. När jag lagt på luren eller skickat ett mail infinner sig känslan av att jag sålt nåt. Att jag sålt mig själv, rätat ut omslagspappret, och sålt in umgänget med mig.

Det finns ett uttryck som jag hört ofta de senaste året.
Skaffa ett liv. Oftast har kommentaren haft en mycket negativ klang plus efterföljts av en svordom.
Skaffa ett liv, för fan/för helvete!

Hur skaffar man ett liv?
Jag ska försöka och dokumentera hur det går. Klockan 14.45 lämnar jag lägenheten för att träna. Så att kroppen får mer rörelse idag än bara våttorkning. Jag lämnade med flit en plats där det inte våttorkades. Jag tycker inte om att avsluta saker.