samtidigt sjätte gången

Underliga drömmar när man sover ryckigt eller är förkyld och luftvägarna ändrar riktning. När man sover på vänster sida öppnar sig höger näsborre och då man vänder sig om förflyttas långsamt luftvägen till vänster näsborre.
Det är mitt emellan dessa luftvägsändringar som drömmen blir marig.
I någon sekund kan man inte andas ordentligt.
I morse, innan solen gick upp, drömde jag om en gles skog där inga träd bar löv. Jag hade fixerat mig vid att träden inte stod på det sätt jag önskade. Att de inte stod på det sätt jag mindes dem. De stod fel. Jag hade inte den vyn mellan dem för att det skulle kännas tryggt.
Jag vände mig bort som i en räkning till 10 i kurragömma och såg efter igen om träden förflyttats än mer. Det hade de.
Känslan var att jag inte visste hur mycket man kan lita på minnen, hur saker och ting verkligen förhöll sig på den tiden då man upplevde dem..
Speciellt märkligt blir det då träden symboliserar något som anses vara ganska fast och oföränderligt, förutom årstidernas påverkan.
Träden står ju där de står.
Den andra känslan det väckte var inställsamhet. Att försöka dölja den extrema osäkerhet flyende minnen skapar. Att låtsas att man gillar läget trots att man är ensam och fullständigt utlämnad i ett främmande landskap.
Inställsamheten går ut på en vädjan att inte bli skadad.
Träden var döda men flyttade sig ändå och såg ut att ha stått på ett och samma ställe på vilken de slagit rot. Löven på marken låg oförändrat kvar.

I ett senare i drömmen skede satt jag i en full t-banevagn och vägrade resa mig för äldre och handikappade. Något jag är uppfostrad att göra. Något som gör att det kryper i mig och gör det svårt att hålla tyst, eller i alla fall med odiskret minspel påkalla den oartiges uppmärksamhet då han eller hon sitter kvar i stället för att lämna plats.
Jag hade ont i magen och det hettade i ansiktet av alla människors dömande att jag uppträdde olämpligt och oegoistiskt.

Min äldsta son var på väg uppför trappan. Jag stod gömd bakom en bokhylla med en stekpanna i trä vilken jag skulle slå till honom i huvet med. Han upptäckte mig och undrade varför jag stod med höjd arm med en träpanna i handen.
Hans ansiktsuttryck visade på uppriktig förvåning.
Jag slog honom löst i huvet och han sa "aj".

Drömmar i vilka man gör sina barn illa säger nåt om ens barndom, tror jag.
Det gäller bara att veta var man ska leta. Vilken känska man ska följa.
Den första, den som känns ärligast och först.
Jag är lättad över att mina söner inte har det i sin blick - beredda på svek och smärta.